Som en födelsedagspresent blev jag för en eftermiddag bjuden till Artipelag av min fina vän Bianca. Om du inte har varit där så åk dit. Det är en otroligt vacker plats mitt i skärgården där kreativitet och natur möts, bara 30 minuter från stan. Jag hade packat ritblocket för lite skissande av nån fin staty men naturligtvis babblade vi konstant i 5 timmar och ritblocket blev liggande i väskan.
Det är något magiskt med det där skärgårdsglesa, steniga och talliga, när skogen är mindre buskig. I södra Norrland där jag växte upp var skogen tät och trolsk, byggakojavänlig med allt sitt granris och blåbärsris. Den buskiga skogen var min första och bästa lekplats. Men nuförtiden uppskattar jag nog den lite glesare skogen mer, det är nånting med den som lockar fram en känsla av frihet och space när man kan ana havet långt där borta mellan de krokiga tallarna.
Där satt vi nu denna söndagseftermiddag, bland dessa krokiga tallar och pratade om hur kreativitet kan spira inom oss helt utan yttre intryck och hur det också kan vara precis tvärtom – att kreativteten ibland endast kan spira av yttre intryck. Det är ju så spännande och intressant att det kan vara på båda sätten.
Sen åt Bianca den nya rosa hallonbakelsen medan jag åt lunch och solen fick våra ögon att likna små tunna lyckliga streck.
Ja. Denna dag. Ett liv.
Som farbror Melker brukar säga.