I somras gick jag en konstkurs här i Stockholm där jag träffade två kvinnor i 50-årsåldern. De hade varit bästa vänner sedan dagis och brukade se till att gå minst en konstkurs tillsammans varje år, bara så att de fick regelbunden tid att umgås. Kändes som att de verkligen var såna där bosom friends.
Även om vänskap presenterades som något romantiskt och drömmigt...
Även om vänskap presenterades som något romantiskt och drömmigt i Anne på Grönkulla så upplevde jag att det var ganska svårt att hitta de där snälla vännerna när jag började skolan. Det hela var mycket förvirrande och några lockiga mörka hår med stora ljusblå rosetter syntes inte till på långan väg.
Min första riktigt snälla bästis fick jag när jag var 10 år. Hon hette Linda, bodde en cykeltur ner för gatan i ett trähus med sin familj och jag minns henne som en dröm. Vi bakade, pysslade, skrattade, hade hemligheter och samlade på luktsudd. Jag minns att hon gick pyttelite snett ut med ena foten och att jag tyckte det såg så otroligt fint ut, så i hemlighet försökte jag också göra det, så att vi liksom skulle vara ännu mer lika. Det var första gången som jag upplevde att en kompis kunde vara så snäll. Är tacksam för henne.
Det fanns även en annan person i mitt liv som var sådär snäll.
Det fanns även en annan person i mitt liv som var sådär snäll. Kanske den absolut snällaste människan i världen; min mamma.
Det är något väldigt speciellt och fint att ha en mamma som älskar att höra om ens liv. En mamma som man kan ringa och berätta när nånting roligt har hänt eller när något jobbigt har hänt. En mamma som oavsett vad det än är alltid svarar och alltid är lika intresserad, nyfiken och omfamnande. Någon som håller stadig koll på en ”Hur gick det med det där?” ”Hur känns det nu en dag senare?” ”Hur mår du?” ”Vad behöver du?”.
Minns hennes glada, pigga och starka röst, oändliga tålamod, gulliga fniss, peppande ilska. Hon var precis så som jag föreställde mig en Bosom friend.
Varje dag under hela mitt liv har jag pratat med min mamma, tills för ungefär 10 år sen då hon började bli sjuk i demens. De dagliga samtalen blev inte längre lika självklara för henne och långsamt fasades de ut till att det bara var jag som ringde. Igår när jag ringde henne så var sköterskan på hemmet tvungen att sitta med på högtalartelefon då mamma inte riktigt längre förstår vad en telefon är.
I takt med att mamma slutade ringa...
I takt med att mamma slutade ringa så började det växa ett obemärkt tomrum i mig och utan att riktigt vara medveten om det så började jag projicera mammarollen på mina vänner. Plötsligt så kände jag mig så sårad och ledsen…”Mina vänner borde väl ringa mig mer och följa upp mer?” Trots att jag tidigare alltid hade varit helt nöjd med hur ofta de ringde eller följde upp.
Tillslut insåg jag att det med största sannolikhet inte handlade så mycket om mina vänner som det handlade om den sorgsna och vilsna lilla flicka i mig som saknade sin mammas famn.
Även om min mammas famn nu inte längre finns på samma sätt, så är det en ynnest att jag fick ha en mammafamn så länge i mitt liv. Nu får jag istället luta mig in i min egen famn, i Alexanders famn eller i en annan kärleksfull bosom friends famn.