I torsdags gick vi på teatern ”Män som väver”. En underhållande och samtidigt ångestfylld pjäs… Det handlade om mjuka män, kontrollerande män, våldsamma män, snälla män som pratar om varandras behov, lyssnande män, män med ego, rädda män. Ja, typ så…:)
Men det som stannade kvar inom mig efteråt hade faktiskt ingenting att göra med män. Det var i stället en kort liten replik om att lova saker;
”Det fina med ett löfte är att det är en konstant i en annars fullständigt kaotisk värld.”
Orden la sig skönt i min själ. En konstant i en annars fullständigt kaotisk värld.
En konstant i en annars fullständigt kaotisk värld.
Om allt runt om oss, inklusive oss själva är föränderligt, kanske till och med oberäkneligt i en instabil och obeständig värld som denna så står alltså löftet kvar som en konstant. Det symboliserar något mer stabilt och beständigt. Något vi kan luta oss mot. Något att hålla fast vid när det stormar. Något tryggt som vi kan mjukna mot.
Så när vi lovar något – Vips! så har vi alltså skapat en konstant i universum. Och hur mycket världen än skakar så står löftet stadigt.
Lite heligt ju. Och så himla vackert.
Så vad är det viktigaste löftet vi kan ge här på jorden, undrar jag. Är det att lova något till en annan människa? Lova något till universum? Lova något till planeten jorden?
Eller kanske börjar det egentligen med oss själva? Kan jag lita på mitt eget ord? Kan jag hålla det jag lovar mig själv? För det där med att lova sig själv något kan ju vara en snårig skog… Du har säkert, precis som jag, råkat bryta ett nyårslöfte… Nya vanor som entusiastiskt skapats för att en vecka senare skrotas eller bara rinna ut i sanden…
Kanske beror det på en för hög ambition eller så kanske var egentligen drivkraften för låg… Och kanske är det så att ett löfte har svårare att verkligen vara en konstant om det inte är grundat i en tydlig intention. Innan vi lovar något, om det så är till oss själva eller till någon annan, så tror jag det kan hjälpa att först ta reda på svaret på frågorna; Varför vill jag göra det jag vill göra? Varför är detta viktigt för just mig?
Intention först, sen löfte.
Intention först, sen löfte.
Jag vet inte hur det är med dig, men min ambition kan lätt gå upp i taket. Jag går igång på något och oops så kanske jag har lovat mig själv nåt som jag inte riktigt hade förankrat. Ja, det kanske kraschlandar, skaver en aning och sen släpper jag det. Men jag tänker att om vi missbrukar löftet, blir lite slarviga med vad det egentligen står för, så kanske det börjar tära lite på självkänslan och kan i värsta fall resultera i att vi i slutändan slutar att lita på oss själva. Tilliten till oss själva skadas.
Så… därför lovar jag mig själv, här och nu, att jag inte ska lova mig själv… något som jag inte har förankrat i en tydlig intention.
Mjukt lägger sig orden i min själ.
Ja.
Så får det bli.
Puss och kram