Det är något visst med att helt och hållet kunna slappna av i sällskap med någon annan. Våga vara helt autentisk. Och ändå bli emottagen och bemött med värme och nyfikenhet. Såna där relationer där den andra plockar fram det bästa i dig. Och där du plockar fram det bästa i den andra. Men där du också vet att du kan ha dagar där du kan vara ditt sämsta jag utan att det på något sätt hotar relationen.
Jag tror inte att det finns några perfekta relationer...
Jag tror inte att det finns några perfekta relationer eller människor och jag tror inte heller att den perfekta relationen kommer ur en checklista av saker som ska bockas av. Tänker snarare att det handlar om en slags underliggande seg kontinuitet av att kunna hålla varandra genom livets krokiga stigar.
Samtidigt finns det vissa saker som jag tror behöver finnas där i grunden av en vänskap för att den där segheten ska kunna etablera sig. Empati. Tålamod. Generositet. Ovillkorlig kärlek. Tid. Humor. Nyfikenhet. Jämlikhet. Acceptans av olikheter. Respekt. Även om det sannolikt kommer att komma perioder där några av dessa saker sviktar… hos den ena eller den andre. Vilket är ok. Eftersom vi är människor.
Men utöver alla dessa fina mänskliga kvaliteter så tänker jag även att det behöver finnas en vilja att stanna i relationen och en vilja att fortsätta utveckla relationen. Och det behöver vara ömsesidigt. Och jag tror att det är just den där viljan tillsammans med kärleken för den andra som gör att man inte tappar varandra när livet ibland välter omkull en. Jag tänker att det också finns utrymme i relationen för lite och kanske ibland mycket turbulens. Att det utrymmet tillsammans med förmågan att kommunicera gör att relationen fördjupas av både det som är skakigt och det som är lättsamt.
Min bästa person...
Jag insåg just att i år, har jag och Alexander varit tillsammans i 30 år… Min bästa person. Ja, han och våra barn såklart…Och så har jag haft turen i livet att ha fått med mig några få vänner från tidigt i livet som jag fortfarande räknar som mina närmaste vänner. Och fantastiskt nog har några guldklimpar till vänner även tillkommit längs med vägen.
Tänker att dessa relationer utgör på något sätt själva väven i våra liv. Som vi väver allt annat genom. Tänker också att det är genom väven som mycket av det vi gör får mening.
Och just därför blir det nummer 8 på min lista. För vad kan väl vara mer värdefullt att ta med sig in i nästa fasen av sitt liv än sina allra bästa relationer? För de växer inte på träd… eller hur är det man brukar säga?
Puss