För några dagar sen fick jag ett samtal om att det startat en gräsbrand på vårt sommarställe. Snabbare än blixten kastade vi oss upp till Norrland utan att riktigt veta vad som väntade. Där friheten tidigare brett ut sig varenda sommar under hela mitt liv möttes vi nu istället av helt svarta ängar. Elden var släckt men skadan var redan skedd, både på platsen och såklart i mitt hjärta.
När jag accepterar saker för vad de verkligen är blir min blick klarare och jag kan också välja hur jag vill förhålla mig till det jag ser. Acceptans är en katalysator som frigör mig från att sitta fast. Det frigör mig från all form av kamp och välkomnar mig tillbaka till min egen kärna.
När jag accepterar något betyder det nödvändigtvis inte att jag tycker om det jag accepterar eller att jag kapitulerar och ger upp. Det betyder snarare att jag ser en situation, mig själv eller andra med en klar blick. Jag förskönar inte, men jag svärtar heller inte ner.
Genom att se på en situation med klarhet precis som den är, kan jag också ta rationella beslut som stöttar och tar mig i den riktning som jag vill eller behöver gå.
Att acceptera saker som de är hjälper mig också att vara mer närvarande. Att se verkligheten precis för vad den är gör mig fri. Det hjälper mig att lättare få syn på och känna djup tacksamhet för allt det fina som finns i mitt liv. Därför är acceptans något som jag tar med mig in i mina 50 kommande år.
Puss