Eftersom jag är gift med en halvamerikan så har vår lilla familj spenderat de senaste 23 sommarloven i New York där barnens farfar bor.
En eftermiddag hade jag signat upp för en timmes meditation på en liten meditationsstudio nära Washington Square Park. Meditationen gick ut på att långsamt leta sig genom lager efter lager av olika känslor. En känsla har ofta en annan känsla därunder, vilken i sin tur gömmer ytterligare ett lager av en känsla och så vidare.
Det var i mitten av juli och solen strålade in i det lilla meditationsrummet genom ett stort takfönster. Läraren satt längst fram och guidade med en varm, mjuk ton och det var lätt att ge sig hän hans röst, hans tempo och instruktioner.
När meditationen var slut frågade han om det var någon som ville dela med sig av sin upplevelse. Jag räckte ivrigt upp handen och berättade att jag hade upplevt något som jag aldrig tidigare hade upplevt. Under meditationen var det som att jag hade landat i en slags neutral botten i mig själv, där det fanns en total tystnad och en slags vilsam tomhet. Där inga tankar eller känslor var distraherande. Och på ett ännu djupare plan där de inte heller hade någon tyngd eller kunde rikta mig åt något särskilt håll. På denna plats kunde varken tankar eller känslor trigga någon särskild reaktion eller impuls i mig. Det var ett djupt tillstånd av lugn, ogenomträngligt, fristående och omöjligt att påverka. Det var en ovan upplevelse, en upplevelse av total frihet och inget som jag tidigare hade upplevt.
"Det låter som att du kanske har upplevt No-mind...."
”Det låter som att du kanske har upplevt något som inom buddhismen kallas No-mind, sa han och fortsatte: ”Man kan säga att det är ett slags neutralt tillstånd i total närvaro med sin egen existens utan att bli distraherad av fångenskapen som det kan vara att vara människa.”
Mitt hjärta bultade….Jaaa, tack GÄRNA, tänkte jag….
Entusiastisk frågade jag om han kunde rekommendera någon bok så att jag kunde läsa mer om det här med No-mind? Han funderade lite och sa; ”Egentligen inte…men om du vill så finns det en bok… speciellt ett kapitel däri… men den är riktigt svårläst.”
Han log lite och sa sen; ”Men jag tror på att läsa sånt man inte riktigt är redo för. ”
På vägen hem skyndade jag förbi närmaste bokaffär och snart hade jag den omtalade boken i min hand: ”Spectrum of ecstasy”
Och läraren ljög inte. Jag vet fortfarande inte riktigt vad det betyder att “inte vara redo för en bok”, men på djupfilosoferande engelska tog jag mig nu knappt levande igenom kapitlet han hade rekommenderat. Det var inte bara svårläst som det var, utan parallellt med texten om själva ämnet fanns även en dialog mellan två buddhister OM texten i sig, som därmed fördjupade ämnet ytterligare.
Det var intensivt. Minst sagt.
Men hur svårt det nu än var, så kom jag faktiskt till slut igenom hela kapitlet. Och det var med fjärilar i magen och jämna vågor av lyckorus som jag tackade universum för att jag hade haft en sån tur att ha fått denna bok i mina händer.
Tro nu inte att jag kommer kunna redovisa den mest svårlästa boken of all times...
Tro nu inte att jag kommer kunna redovisa den mest svårlästa boken av all times, nej, jag är hemskt ledsen, utan hela anledningen till varför jag berättar den här historien är något helt annat. Jag har nämligen på sistone tänkt väldigt mycket på livsavgörande ögonblick. Vilka händelser som faktiskt har förändrat min riktning i livet, mina tankar på vad som är viktigt och hur jag ser på världen. Tänker att det kanske inte är så himla många såna händelser man är med om, om man verkligen silar ner det lite.
Den där eftermiddagen i New York var definitivt en sån upplevelse.
Den där eftermiddagen i New York var definitivt en sån upplevelse. För när jag väl hade fått möjligheten att uppleva den där totala friheten inom mig, den neutrala, tomma och samtidigt potenta plattformen, så kommer vetskapen om dess existens alltid vara närvarande i mig. Vad som än pågår i världen eller i mitt liv, så vet jag att den totala vilan är möjlig, oavsett vilket kaos som existerar runt mig.
Det är en tröst, en styrka och en motor.
Om du någon gång har mediterat så vet du precis som jag att meditation inte kommer med en garanti för No-mind… att det snarare kan vara en kamp bara att hålla sig kvar på sin lilla meditationskudde. Det handlar om att välkomna en stor dos kravlöshet och att inte sträva efter något särskilt mål. Det riktiga jobbet är att sitta med oss själva precis så som livet är just nu och precis som vi är just nu. Det handlar om att observera och att observera att vi observerar. Att tillåta och acceptera. Att återkommande mjukt och kärleksfullt frigöra oss från att vara kidnappade av våra tankar. Att inte haka tag i tankarna eller tro på allt vi tänker. Att hjälpa oss själva att återkommande komma tillbaka till andetaget och kroppen.
Och kanske, om vi har lite tur, så upplever vi ibland en glimt av något så spännande som No-mind.