I Kim Kardashians nya serie All´s fair finns en scen där huvudrollsinnehavarna sitter kring ett runt bord. De porträtterar kvinnor som tagit makten över sina liv, kvinnor som vet vad de vill. I en lång scen samtalar de avspänt om vilka skönhetsingrepp och behandlingar de gör och konstaterar lättsamt att detta är något de helt enkelt bara måste göra, för vem vill se gammal ut? Och om man ska lyckas här i livet kan man ju definitivt inte se gammal ut.
Buddha ville hitta vägen som ledde till slutet på det mänskliga lidandet.
Buddha ville hitta vägen som ledde till slutet på det mänskliga lidandet. Han ville visa hur lidandet avtar ju mer vi kan acceptera den verklighet som råder. Så till exempel; ju mer vi kan leva i acceptans med vårt åldrande desto mindre kommer vi att lida. Ju mindre vi kämpar emot vårt åldrande desto mindre kommer vi att lida. Skönhetsindustrin däremot jobbar precis tvärtom; ju mer vi stannar kvar i motstånd mot vårt åldrande (alltså ju mer vi lider) desto mer pengar kan de tjäna.
I motståndet finns alltså lidandet och i acceptansen finns befrielsen.
Skönhetsindustrin har gjort sig en rejäl hacka på att se denna motsättning; vi har från tidig ålder fått lära oss att inte acceptera att vi blir äldre och kämpar krampaktigt emot detta orubbliga faktum.
”Men mamma, dina bröst har ju vissnat!”
När mina barn hade ammat klart och livet gick vidare sa min yngsta dotter en dag när hon var 5; ”Men mamma, dina bröst har ju vissnat!” Personligen höll jag inte med, jag tyckte väl ändå att them boobies var vackert blomstrande. Men ja – visst, kanske må de ha vissnat lite, men det spelade mig ingen roll. För anledningen till att de ev hade vissnat var att jag hade burit på två små underbara liv i min kropp. Det vackraste jag varit med om. Så en vissen tutte var ju bara en symbol för något av det finaste som hade hänt i mitt liv. Och det enda som kunde göra det fult var omvärldens (läs patriarkatets) konstruerade idé om vad som är snyggt.
På precis samma sätt tänker jag att det är med landskapet på min övre läpp där en och en annan liten rynka numer har bosatt sig. Säg mig, varför är det egentligen ett problem? För min mun har varit med och format mitt liv. Den har hjälpt mig att uttrycka mig, försvarat mig, berättat vad jag vill, skrattat, kysst, smakat och ätit god mat. Min mun har hjälpt mig att kommunicera allt det jag har inom mig. Kanske har alla de rörelser av miljoner ord och rörelser gjort att jag har en lite rynkig överläpp. Jaha, men vad fint. Kanske kan jag låta varenda liten rynka få symbolisera mitt riktiga liv och mina riktiga erfarenheter.
Dessutom vill jag inte att mitt fokus ska ligga på hur jag kan se yngre ut. Jag vill fokusera på vad som får mig att ”känna livet i mig” som farbror Nilsson säger till Madicken. Jag vill fokusera på sånt som jag tycker är intressant, som dofter, smaker, jag vill besöka spännande platser, umgås med intressanta människor, bidra till goda och snälla saker i världen, skapa saker, läsa texter och uppleva. Jag vill befinna mig i min kropp i full närvaro och inte lägga så mycket tid på att fundera över hur mycket åldern konstant förändrar hur jag ser ut.
Jag tänker på vad som är viktigt för mig när jag sitter i min ensamhet och läser en bok.
Jag tänker på vad som är viktigt för mig när jag sitter i min ensamhet och läser en bok. Då är jag är i full kontakt med min egen kärna, uppslukad av livet. I de stunderna har jag helt glömt att jag ens har ett utséende. Ja, där, i snåren av glömska vill jag leva.
Jag dömer ingen som gör skönhetsingrepp. Vi sitter alla i samma båt. Jag bleker håret och jag går och behandlar min rosacea med laser. Men personligen så mår jag bäst ju mindre tid jag lägger på att tänka på hur jag ser ut. Visst finns det en upplevelse av kontroll eller makt när vi känner oss snygga. Men det finns samtidigt en befrielse av att inte behöva vara snygg eller ung. Och det ger mig också en upplevelse av kontroll och makt över mitt liv.
Hur vore det om vi valde att inte överhuvudtaget sätta någon label på ett par vissnade bröst eller en rynkig överläpp. Att helt enkelt inte se det i varken ett bra eller dåligt ljus. Att det får vara lika med ingenting. Noll. Helt Neutralt. Och helt ointressant. För hemligheten som patriarkatet framgångsrikt försöker hålla från oss är att vi, var och en, egentligen har makten att själva bestämma precis vad vi vill tycka, känna och bry oss om.