Denna veckan har jag varit övertagen av prassligt papper, lådor, listor och stapling av lådor. Hela lägenheten har bestått av trånga gångar och en enda återkommande tanke ”Är allt nedpackat nu? Nej just det, vi har ju kvar grejerna i det där skåpet.” Projektledning de luxe och ömma armmuskler. Packa ner hela hemmets sista pinaler samtidigt som vi har behövt kunna koka te och laga lasagne, ja det är inte helt lätt att flytta. Till slut blev det ingen mer lasagne utan bara stora mängder dumplings från Helens.
De sista kvällarna har vi suttit och pratat om alla år vi bott där. Vad vi älskat och vad vi inte älskat. Listan på vad vi har älskat blev lång. Vi har levt våra liv där i nästan 30 år. Så lång tid. Bara en sån sak som att Zoey och Olga har haft hela sin barndom där.
En liten grej som jag kommer att sakna...
En liten liten grej som jag kommer att sakna är att ligga på morgnarna och titta ut genom fönstret på molnen som långsamt seglar över hustaken. I går vaknade jag med insikten att det var den sista morgonen för molnskådning från detta rum. Sen åt vi en mysig frukost tillsammans, med vissa klagomål på brödet från Olgas håll, men annars var det hög närvaro. Vi tände ljus. Det var mysigt, sorgligt och lite nerv.
30 minuter senare byttes lugnet till totalt kaos.
30 minuter senare byttes lugnet till totalt kaos. Flyttgubbarna vällde in och det var ett intensivt stånkande, pustande, pekande, lyftande, ja det gick undan. Det var munter stämning. Totalt tog det 5 timmar att få ut allt. Inklusive pianot som skulle bäras 5 ner trappor. Såna hjältar. Älskar dock projektledning och alla mina kluddiga listor. Lägenheten tömdes. Vi kastade oss iväg i en taxi för att ta emot flyttgubbarna på vår nya plats som snart fylldes av allt vi just skickat iväg. När vi sa hejdå till flyttgubbarna var det svårt att ta in vad som just hänt.
Sen stod vi och packade vi upp till småtimmarna medan vi tittade på Julia Roberts nya film på netflix. Papper efter papper, kopp efter kopp. Kände för övrigt att jag aldrig mer vill köpa något. Till slut var det dags att gå och lägga sig. Vi bäddade sängen, samma säng som förut men helt ny ändå på något sätt. Medan Alexander gick och packade upp lite till, kröp jag ner i sängen. Jag låg där och tittade ut genom fönstret. Det var bäcksvart ute, förutom där bakom de kala vintergrenarna. Där såg jag hur det blinkade till. När jag tittade närmare såg jag 3 små blinkande prickar i rad på den mörka himlen. Och ju längre jag tittade desto fler såg jag och snart insåg jag att hela stjärnhimlen låg där och väntade. Tänk att få ligga i sin säng och se Karlavagnen.
Tänkte på Ulf Stark som skrev: ” …medan stjärnorna slog ut som vitsippor på himlen”.
Ja, vitsippor på min mörka himmel var det alltså igår natt.