Om du inte har sett serien Boy Machine på Tv4 så är det här ditt tecken.
Ett boyband ska återförenas och som genom linsen av jantelagen kanske skulle kunna uppfattas som lite passé eller alldeles för gamla.
En av de fyra bandmedlemmarna Peder, även kallad Pedda, som efter bandets krasch blivit advokat på en anrik byrå, kämpar med dualiteten inom honom; Han är ju en advokat som älskar svenskt tenn nu…eller är han kanske ändå fortfarande Pedda från Boy Machine? Dansen börjar göra sig påmind inom honom och ja, musiken finns liksom kvar i hans kropp. Något gammalt, vilt, kreativt och lockande börjar nu långsamt väckas till liv i hans tillrättalagda tillvaro.
Men, vad händer om allt går åt helvete?
En gammal vän från musikbranschen peppar honom att ta klivet;
”Ja, för fan, chansa och bara gör det!” säger han och Peddas kostymklädda kropp fylls sakta med mer och mer mod.
”Men, vad händer om allt går åt helvete?” frågar han sin vän.
”Man gör det ändå!” säger vännen kaxigt till stegrande toner av E-types ”This is the way”.
Detta är perfekt tv.
Tänker på det här med att kasta sig ut...
Jag tänker på det här med att ”kasta sig ut”. Tänker att det ligger något lite för svartvitt i det, som inte har plats för nyanser av vad stora beslut faktiskt kan innebära.
Om vi kastar oss ut så ja, kanske kommer vi att flyga… men kanske kommer vi att krascha. Det vet vi ju inte, så ibland är det kanske säkrare att inte hoppa överhuvudtaget. Att alltid stå långt ifrån bergskanten och aldrig ens våga kika ner.
För vi vet ju vad vi har men vi vet inte vad vi får.
Det sägs att bland det läskigaste en människa kan utsättas för är upplevelsen av ovisshet. Att inte veta skapar ofta en känsla av obehag och maktlöshet. Så, att kasta sig ut är inte en självklarhet. Och ibland verkligen inte alltid det smartaste. Problemet är bara det att vi inte alltid vet när vi ska satsa och inte satsa på det där hoppet utför. Eftersom vi inte kan spå in i framtiden.
Jag tänker att vi hela livet balanserar på denna tråd av möjligheter;
Ska jag göra det?
Ska jag våga?
Ska jag chansa?
Men hur kan jag veta säkert?
För vi vet ju vad vi har men vi vet inte vad vi får.
Vissa av oss kan älta i evigheter medan andra tar snabba beslut. Ibland kastar vi oss ut, ibland tar rädslan över och vi backar instinktivt och bara skiter i det. Kanske är vi livrädda för att misslyckas eller så upplever vi i efterhand att det var ett misslyckande att vi sket i det. Hade det kanske varit bättre att i alla fall prova? Eller var vi kanske livrädda för att lyckas?
De flesta av oss har nog en uppfattning om att det är enklare att kasta sig ut om man är 20 år och singel, inte äger en bostad, inte har fast anställning eller några barn.
Och ja, såklart. Så kan det ju vara.
Eller så är det bara så att vissa beslut, vissa stora hopp utför behöver lite mer tid och planering, lite mer matsäck, sovsäckar, förankring i bergväggen och säkerhetsselar innan vi kastar oss ut. Kanske behöver vi inte ens kasta oss ut, utan vi kan klättra lite långsamt, mjukt och försiktigt, bara en liten bit i taget. Kanske ha med oss någon slags klätterguide med erfarenhet?
En fråga att ställa sig själv...
Ett bra botemedel mot den stress som kan drabba oss i processer av beslut, stora som små, är för mig att gå tillbaka till denna fråga:
Tar du detta beslut baserat på kärlek eller rädsla?
Oftast är det instinktivt både lättare och går snabbare att ta beslut baserat på rädsla. Medan beslut baserat på sin kärlek för något, kärlek till sig själv eller sin längtan är inte alltid riktigt lika självklart eller enkelt. Många av oss är helt enkelt inte lika tränade i det. Dessutom är reptilhjärnan primad att tänka negativt, då det hjälper oss människor att förutspå risker, helt och hållet för att öka våra chanser till överlevnad på savannen när det en gång begav sig.
Men när jag ställer just denna fråga till mig själv brukar det oftast oväntat snabbt bli tydligt för mig vad det är som styr. Kärlek eller rädsla?
Dessutom är det ju den sociala grejen också … inte bara ska vi ju stå för våra beslut inför oss själva, vi ska även försvara dem inför ALLA andra när de börjar tycka en massa om vad vi just valt. Kanske väntar de bara på att vi ska misslyckas eller är det möjligen så att det är vi själva som bara väntar på att vi ska misslyckas?
Så frågan ”Vad händer om allt bara går åt helvete?” Behöver balanseras upp med frågan ”Vad händer om det funkar och blir som jag drömmer om?”
Det är förståeligt att det är lättare att ta beslut baserat på rädsla. Men jag tror att vi mycket oftare än inte, behöver ta våra beslut utifrån kärlek.
Chansa och bara göra det.
Stadig blick mot horisonten. Rakryggad. Definitivt rädd, men samtidigt medveten och med fötterna bredbent och stadigt i en plattform av kärlek.
Eller som E-type, en av vår tids stora filosofer skulle säga:
This.
This is the way.
This is the way I wanna live.
I´m going through changes.
Puss.
Nu är det nytt år!
Välkommen 2026.