Just när det kommer till hållbarhet och att rädda planeten har jag märkt att det är lätt att lura sig själv och liksom gömma sig bakom en bekväm idé om att det är någon annan som håller i de stora penseldragen. Det är helt enkelt “någon annan” som kommer att fixa det hela. Någon magisk uppfinning kommer ju att komma snart… eller?
Någon magisk uppfinning kommer ju att komma snart… eller?
Det är förståeligt att många av oss, inklusive jag själv, tänker så, eftersom det annars är lätt att bli alldeles för överväldigad. Och när vi blir överväldigade så stänger vi liksom ner.
Jane Goodall sa i sin sista intervju:
” Även om du känner att hoppet för planeten är ute och även om du med säkerhet skulle veta att hoppet är ute, så ska du inför dina barn fortsätta jobba för planeten och framtiden som om det fortfarande finns hopp, in i det sista.”
Det är laddade och inspirerande ord. För vi människor behöver hopp. Och just nu behövs det extra mycket. Och om det nu inte finns hopp, så behöver vi skapa hopp. Du och jag. Både för vår arts överlevnad, för planetens överlevnad men också bara för att livet ska vara värt att leva här och nu.
Jag och min generation växte upp...
Jag och min generation växte upp utan en uttalad börda av den sjätte massdöden på våra axlar. Våra barn däremot har inte den lyxen. De är unga i en värld som ofta är alldeles för överväldigande för att hantera eller ens greppa. Och även den dagen då våra barn till slut blir vuxna, så tänker jag att vi behöver fortsätta vara deras föräldrar, de trygga vuxna som ser till att jobba hårdare än alla andra för en hållbar planet och framtid. Jag vill inte lägga det på våra barn att lösa. Tänker att vi liksom inte har råd att vara trötta just här.
Så hur blir vi riktigt bäst på att leva inom planetens gränser? Jag låter det få vara en inspirerande och likaså oändlig uppgift i mitt liv.
Och därför blir det nummer 3 på min lista för vad jag tar med mig in i mina kommande 50 år.
(Tipsar om jordklok.se för inspo i vardagen.)