De raska stegen jag tar denna morgon är riktade mot tunnelbanan. Är liksom verkligen på väg.
Mot något.
Men jag hinner bara gå en liten bit innan ljudet av fiskmåsarna gör att jag vaknar till. Jag saktar ner och tittar ner mot vattnet. Noterar allt jag höll på att missa. Var så fokuserad på att komma fram.
Där ute glittrar de svartblå vågorna. Det är april nu och naturen viskar högre och högre för varje dag. Räven stryker omkring på kvällarna. Rådjuren strosar orädda fram och tillbaka utanför vårt hus. Romantiskt vita skärgårdsbåtar passerar dag som natt. På kvällarna när vi tar ut Ponyo så knakar det ibland till ute i den mörka skogen och man kan ana ett par lysande ögon, blickstilla, som stirrar på oss tills vi går in igen.
Jag har allt jag behöver.
Tänker jag där jag står.
Tänker sen på en affirmation som jag fick med mig från en workshop en gång:
I am enough.
You are enough.
There is enough.
Det har varit hjälpsamma ord många gånger när jag dragits in i både mina egna och omvärldens narrativ om vad jag måste göra eller bör sträva efter.
Numer vet jag att jag varken behöver sträva, skynda eller prestera. Och for the record, jag har strävat, skyndat och presterat för flera livstider under mitt liv.
Så stolt och glad har jag varit över att ibland lyckats åstadkomma det jag strävade efter. Och ibland så ledsen för att jag inte alls kom dit jag ville.
Men allra lyckligast har jag varit när...
Men allra lyckligast har jag varit när jag varken strävat, skyndat eller presterat. När jag har tillåtit mig att vara tillräcklig ändå. När jag har tyckt om mig själv ändå, tyckt om att vara jag, oberoende av vad jag har åstadkommit eller inte åstadkommit. När den jag är inte blandats ihop med den som presterar en massa grejer.
Och även om jag fortfarande tycker om att göra, skapa och kanske på sätt och vis också prestera, så vet jag numer bättre än att identifiera mig med det.
”Tillräcklig” är därför nummer 7 på listan för vad jag tar med mig in i mina 50 kommande år.
Kram å puss