Har en gammal rottingfåtölj som jag sitter i när jag mediterar. Den är mörkbrun och sliten. Och knarrar lite. Ponyo lägger sig tungt i mitt knä varje gång det är dags.
Mediterar nästan varje dag nu. Långsamt har det liksom gått av sig själv. Mina tankar blir allt mer i synk med kroppen. Det blir lättare och lättare att vara i kontinuerlig kontakt med andetaget. Återkommande under dagarna noterar jag var andetaget känns mest behagligt i kroppen.
Det låter kanske obetydligt.
En liten detalj som är så lätt att passera.
Men lusten och inspirationen som kommer av att fokusera på andetaget är oproportionerlig. Ja så är det. I alla fall för mig. För inom oss vilar ett annat universum. Där väntar ytterligare ett liv.