Var på Orionteatern i helgen med Zoey. På scenen fanns 5 dansare och 5 musiker. Föreställnigen gick ut på att en musiker och en streetdansare skulle improvisera ett nummer tillsammans. De drog lott. Det var magiskt och rörande. I tyst kommunikation förenades dessa två konstnärer, ögonblick för ögonblick. Publiken satt knäpptyst och höll andan. Förutom ibland, när dansaren gjorde något häpnadsväckande.Då kunde plötsligt någon i publiken ställa sig upp och hytta med näven samtidigt som de skrek med sin souligaste röst ”Yeah baby, yeah!”
Så öppnar sig en autobahn till min själ.
”Yeah baby, yeah!”
På söndagen gick vi tillbaka för då var det dansbattle. Dansarna dansade för sina liv. Aggressivt. Rent. De tog ut varenda rörelse och fick ut varenda känsla. Innan de började dansa kramade de innerligt sina motståndare. Samma sak när de dansat klart. Så tacksam för den upplevelsen. Så tacksam för energin i rummet. En påminnelse om vilka vi är. Konst har en speciell förmåga att väcka oss människor till liv.
”Vem är du?”
När jag gick min terapeututbildning hade vi en gång en workshop om identitet och fick frågan;
”Vem är du?” Vissa var väldigt snabba med att svara. Precis som om det var viktigt att kunna svara snabbt. De började rabbla: ”Jag är en mamma, en syster, en vän, en terapeut, en jurist, en bagare, en bibliotekarie.” Och ja, det är ju skönt. Och kanske ger dessa titlar oss faktiskt någon slags ledtråd till vilka vi är. Men jag gillar när folk svarar att de inte vet. För på något sätt så känns det ärligare. Och mer rimligt. För hur kan vi ens veta vilka vi är?
Vad formar en identitet?
Zoey går just nu en kurs på universitet där de läser om vad som formar en människa och vad som egentligen skapar en identitet. Hur vi varje dag på olika sätt erbjuds ingångar till olika identiteter och hur vi undermedvetet eller medvetet därmed väljer vad vi sår, odlar och vattnar när det kommer till vår identitet. De pratar om hur vår identitet formas genom sociala konstruktioner som uppväxt, miljö, normer osv men också genom vår biologi och vårt dna.
Men det som inte verkar ha fått någon vidare plats i kursens litteratur är det där med vilka vi är bortom allt det. För visst finns det väl också en plats ännu djupare in eller djupare ut? En plats utan bestämd identitet eller masker. En plats som är bortom orden. Ett öppet tomrum. Fyllt av något. Bortom sociala konstruktioner och biologi, bortom vetenskap. Bortom de definitioner vi annars så bekant känner att vi kan beskriva oss själva och vår identitet med. Jag tänker att det är väl ännu mer spännande att förädla och öppna upp den platsen än att allt tydligare försöka definiera vem jag är?