Jag har fönsterplatsen, nummer 30. Kvinnan som sitter bredvid mig har precis kommit tillbaka från bistrovagnen med en rykande pappersmugg. Det doftar varmt och tryggt runt om oss av hennes kaffe.
Jag är på väg norrut till mamma som ska flyttas till ett nytt hem. Vi ska få se hennes rum på det nybyggda ålderdomshemmet för första gången. Hela hennes avdelning kommer att flyttas från gammalt till nytt. Nu heter hennes avdelning Fjällklockan, men den nya avdelningen kommer att heta avdelning 4 – Demensavdelningen.
Mina ögon vilar längs med det ständigt föränderliga landskapet utanför fönstret. Äng efter äng efter åker efter skog. Brukar alltid ta med en bok när jag åker tåg men läser den aldrig. Sitter bara där och tittar ut genom fönstret. Timme efter timme efter timme. Tänker att det nog är en underskattad återhämtning det där med att åka tåg. Kanske borde det börja skrivas ut på recept.
Väl framme vid Hofors tågstation åker jag och hämtar mamma och vi strosar sedan runt i de nya rummen. Det är ett hav av ljus. Hon tycker det är så fint. Det känns skönt att hon är positiv. Och att hon äntligen verkar ha accepterat att hon bor på ett hem.
Eftersom det är öppet hus på det nya hemmet och många i den lilla staden är nyfikna på sin nya anläggning är det fullt av folk i korridorerna. I en jämn ström kommer det fram nya människor till mamma och utropar;
”Men HEJ Inger! Kommer du ihåg mig?”
Min mamma var musiklärare en stor del av sitt yrkesliv. Hon jobbade i skolan, på kulturskolan och hade även privata pianoelever hemma vid flygeln i vardagsrummet. Därför känner många igen henne. Hon var alltid livlig, glad, snäll och omtänksam. Kunde namnen på alla barn. Lyssnade i timmar och brydde sig om varenda unge. Hon hade rött hår och långa yviga hemmasydda kjolar som fladdrade efter henne var hon än gick.
Men nu sitter hon där och kommer inte ihåg nån.
Men nu sitter hon där och kommer inte ihåg nån.
Har insett att en bra fråga i de där situationerna är att fråga den som kommit fram, med samma glada entusiastiska ton:
”Ååh, så hur känner ni varandra?” så får både mamma och jag reda på vem vi har framför oss.
En kvinna sa;
”Jo, jag spelade piano för Inger och sen spelade jag flöjt och sen spelade jag cello! Och så var jag ju med i din ”Flöjtensemble!”
Flöjtensemble…?
”Flöjtensemble…?” hinner jag tänka. Tänk att min mamma har lett en flöjtensemble. Det är ju helt sjukt ju! En hel grupp av blockflöjtsspelare som alltså spelar tillsammans. Jag undrar för mig själv hur det kan ha låtit?
Jag menar tänk att ha lett något så unikt som en flöjtensemble och sen inte komma ihåg en enda liten gnutta av det. All den kärlek som strömmar mot mamma från gamla elever känner hon såklart ändå, men det finns något så hjärtskärande i att ha haft så mycket roligt i sitt liv som hon inte längre har tillgång till. Som hon inte längre kan tänka på, njuta av och återuppleva i dagdrömmeri.
Hon kommer fortfarande ihåg mig, men hon vet inte vad jag heter. Det känns mer som att hon är väl bekant med min energi, min röst, min hand i hennes.
Jag tittar på henne där hon står och ser ut genom ett av de stora fönstren. Det är en nyanlägd liten kullig park utanför med lovande små fruktträd. Hon ser så liten och försvarslös ut. Men glad och positiv är hon. Precis som hon alltid har varit så länge jag kan minnas henne. Hon tittar på mig med sina blå tindrande ögon. Även om hon inte längre kan prata i längre meningar så ser jag i hennes blick vad hon känner:
”Tänk att jag ska få bo här!”
”Tänk att jag ska få bo här!”
Jag är glad att vi gick hit så hon fick se det innan flytten.
Även om hon inte kommer att minnas något av det i morgon ändå.
Jag tänker på att vi vet så lite om framtiden. Därför är det bra att ta vara på nutiden. Ta vara på våra minnen, ta vara på dem vi har omkring oss som är viktiga för oss. Göra det som vi drömmer om. Nu. Och inte sen. Njuta nu. Och njuta så mycket vi kan av alla spännande och fina minnen vi har inom oss. Dagdrömma och minnas. Tänk vilken ynnest att ha tillgång till sina minnen.
Påminner mig om att det börjar bli dags för en riktigt god jordgubbstårta.
Kram