Har på sistone tänkt mycket på det här med att bygga företag.
Eftersom jag varit egen företagare så länge jag kan minnas, så är det lätt hänt att jag gör företagsidéer av det mesta. Och tro mig – jag är inte ensam. Det är en skada som många kreativa egenföretagare har. Man skulle kunna beskriva det som en lite lätt övertränad muskel som vägrar vila. Eller som en liten spraytannad bodybuilder i speedos som sitter på din axel dagarna i ända och intensivt babblar om hur det ena efter det andra skulle kunna va en bra affärsidé. Bodybuildern är envis, slutar aldrig prata och tröttnar aldrig på själva byggandet. Tillslut, efter tillräckligt många timmar av kreativ brainstorming trillar han av axeln, utmattad av sin egen röst, för att nästa dag återigen klättra upp till exakt samma axel och börja om.
Alexander brukar skoja och säga att jag skulle kunna konceptualisera, packetera och sälja en promenad om jag fick möjlighet. Dvs, idéerna är många och kan ibland ta fäste i precis vad som helst och sen spinner man liksom bara vidare därifrån. Jag bara älskar det. Att drömma, visualisera, konceptualisera och bygga.
...drömma, visualisera, konceptualisera och bygga...
Har märkt att jag alltmer börjat längta lite efter det där. Tror att det kan ha att göra med att jag inte gjort det på länge…plus att jag gått och funderat på om jag ska lägga ner min firma nu när jag inte jobbat det sista året.
När Alexander under de senaste åren har byggt sitt kaffeföretag har det varit perfekt lagom för mig att få stå vid sidan av, utan något som helst ansvar, men ändå fått vara med på ett litet hörn i alla faser. Drömma. Visualisera. Konceptualisera. Bygga.
Det är ju ingen hemlighet att det är en otroligt tuff tillvaro att vara företagare. Framför allt för att det alltid är upp till dig. Konstant ligger ansvaret och vilar på dina axlar. Och tar aldrig hänsyn till om du behöver ha lite semester eller inte. Det är otroligt roligt att produktutveckla, men plötsligt står du där lätt chockad med personalansvar och löneförhandlingar istället.
Men så är det ändå något alldeles särskilt oslagbart att få se sin vision ta form i verkligheten, att få se sin dröm bli sann. Se det man jobbat för och byggt på långsamt få börja växa.
För en vecka sen fick jag ett dm...
För en vecka sen fick jag ett dm. Det var en jättefin bild skickad från en mamma som hade fotat sin dotter i en Jenny Hellström-skjortklänning på hennes student. Den blommiga klänningen var från en kollektion som jag ritade för 24 år sen. Små ljusblå rosor på vit bomull. Här är den från 2002. Plåtad vid en gul båt på kvällen, älskar detta gamla foto.
Det är en väldigt speciell känsla att någon faktiskt tyckt om ens produkt så mycket att de sparat den i två decennier, så att dottern kan använda den på en av sina viktiga dagar. Känns som en varm och kärleksfull kram, att klänningen som jag ritade en gång i tiden nu liksom fått a life of its own. Den har liksom gått vidare.
Det är bara så fint att något som betydde något för mig, också betydde något för någon annan. Någon som jag aldrig träffat. Och att hon nu vill berätta det. Så kraftfullt och rent. Och fyllt av kärlek.
När jag ritade kläder back in the day inspirerades jag mycket av nostalgi, som gamla tapeter, mönster och modetidningar från 50-, 60- och 70-talet. Varenda litet plagg ritade jag med så mycket kärlek och lust. Och sen köpte någon det av kärlek. Och sparade det av kärlek. Och nu återanvänds det med kärlek i nostalgins tecken.
Ja det fyller i alla fall mitt hjärta. Älskar hur vi människor kan mötas i vår kärlek för färg och form.
Så jävla fint.