Ville prova att jobba lite med pastellkritor så gick till min vanliga lilla konstnärshandel Jordi. Personalen var som alltid så fin och hjälpsam. Fick lära mig att det finns oljepastell (som de flesta av oss troligtvis använt på dagis eller i skolan) och så finns det torra pastellkritor. Testade lite och bestämde mig för de torra. De kändes mer flexibla och roligare att jobba med. Efter att man målat med dem kan man sudda ut dem med fingrarna. Blev även mysigt att täcka allt jag gjorde med vit krita i efterhand. Det är också bra med lite strukturerat papper, är tydligen att föredra för att det ska bli mer levande.
Det har dykt upp en spännande grej...
Det har dykt upp en spännande grej som jag tänkt på den senaste månaden. Har nämligen känt min empati mycket mer intensivt. Det har smugit sig på långsamt och tyst, näst intill omärkbart. Det är alltså inte så att jag inte kände mig empatisk tidigare, utan snarare som att det är en fördjupning av min befintliga empati.
Jag tror att ett år av mer stillhet, färre distraktioner och ett tydligt fokus på att komma lite närmare mig själv har skapat förutsättningarna för denna mjuka blomning. Jag har alltså inte fokuserat specifikt på att min empati ska växa utan det har liksom skett helt av sig själv någonstans i kulisserna av mitt pompösa firandeår. Att ge mycket plats för värme och kärlek inåt göder såklart också en varmare blick utåt.
En slags bieffekt av att bromsa upp och sakta ner. Man ger systemen en chans att varva ner, komma tillbaka och starta om. Vila. Känna igen alla sina sinnen. Ju mer stillhet vi bjuder in i våra liv och ju närmare vi kommer oss själva desto mer empati kommer att ha möjlighet att bosätta sig inom oss.
Det finns en uråldrig meditation...
Det finns en uråldrig meditation som heter metta, även känd som Loving kindness meditation. Den kan vara utformad på lite olika sätt, men fokus i meditationen är att uppleva och känna känslan av kärleksfull vänlighet, det handlar om att expandera känslan och låta den ta plats inom oss. Meditationen kan som sagt vara utformad på lite olika sätt men ofta riktas känslan av kärleksfull vänlighet gentemot ett föremål i form av olika personer. Det kan vara någon man känner och tycker om, någon man inte känner eller någon man inte alls tycker om, ja, man kan helt enkelt rikta den mot jordens alla levande varelser. Men, man kan också rikta den mot sig själv… och det är också där vi behöver börja.
För några år sen...
För några år sen när jag brukade leda mindfulnessgrupper märkte jag tydligt att det svåraste för många var att rikta känslan gentemot sig själv. Det gick jättebra att rikta den mot de man tyckte om, som sina barn, sin familj eller sina vänner, kanske sitt husdjur, kollegor, bekanta, ja till och med de man inte kände eller de man hyste agg inför. Men att rikta känslan av kärleksfull vänlighet gentemot sig själv kunde ofta upplevas svårt och blev ibland mycket känslosamt för många.
Jag tänker att ju mer vi tränar på att känna kärleksfull vänlighet, oavsett vem vi riktar det mot, desto mer kommer känslan att ta plats inom oss. Att rikta kärlek gentemot mig själv eller mot andra har ju egentligen samma grund och form. Kärleken kommer från samma källa. Det är samma värme, det är samma kraft. Den finns oändligt i djupet av våra hjärtan.
Själv hade jag lite svårt för mettameditation när jag provade det första gången, jag fattade inte riktigt grejen, tyckte nästan att det kändes lite tråkigt på något sätt. Men efter några försök så växte den långsamt för mig och nu för tiden är det helt klart en av mina absoluta favoritmeditationer. Djup och komplex i all sin enkelhet.
Ja, länge leve empatin.
Puss Puss.
Och mycket kärleksfull vänlighet till dig.