Jag tycker väldigt mycket om att vara i process. Och jag tycker extra mycket om processerna i det undermedvetna.
Det är lustigt hur det undermedvetna fungerar. Man kan aldrig skynda på eller bestämma över dess gång. Det enda vi kan göra är att varsamt plantera frågor inom oss och sen låta det inre livet ha sin mystiska gång. Vi kan naturligtvis medvetet mata det undermedvetna med våra tankar, frågor och samtal, men sen behöver vi låta det få vara i fred. Det fungerar sällan att pressa fram några slutsatser, lösningar eller svar utan de kommer att komma när de kommer.
Medan vi fortsätter leva våra liv så sjuder en gryta långsamt djupt under ytan med ingredienser som vi både känner till och inte alls känner till. I lugn och ro bearbetas det som behöver bearbetas utan att vi behöver vara med och styra.
Det är lätt att lura oss själva...
Det är lätt att lura oss själva till att tro att vi måste kontrollera förloppet av hur vi ska lösa alla våra frågor och funderingar genom att tänka och agera oss till ett svar. Men så är inte alltid fallet. Visst, ibland behöver vi vara mer resoluta och snabba i hur vi agerar, men minst lika ofta behöver vi backa, släppa taget och tillåta det osynliga inre att ha sin gång. Vi bjuds in att ha tålamod. Och nyfiket invänta.
Jag har låtit många frön få ligga och gro inom mig det senaste året. Vissa saker har tenderat att verka stumt och svårt att få grepp om medan andra har varit lättare. Processen att prata om saker, skriva om saker och sen släppa taget om saker är smidigt för det undermedvetna. Det skapar en stadig ström av information och energi som fritt, i sin egen takt kan ta sig igenom de inre strukturerna på ett kreativt och kravlöst sätt.
Emellanåt under året som gått har jag dragits till att strukturera, styra upp och skynda på, men har då försökt att istället hjälpa mig själv att låta livet få vara lite otyglat och utan exakthet.
Långsamt har det vallat mig mot ett klarare sinne...
Och långsamt har det vallat mig mot ett klarare sinne.
Gammalt skräp har försiktigt smugit sig ur min kropp medan jag har målat, skrivit, städat, druckit te, sopat på balkongen, promenerat, lekt med Ponyo och umgåtts med de närmsta. Många distraktioner har dämpats, vissa har tystnat. Mer tillit har tagit plats. En inre kärna har brett ut sig ännu lite mer bekvämt där inne i mörkret.
En och annan oväntad insikt har också kikat fram under tidigare okända murriga mossar.
Ja. Nog är det en ny nerv allt.