Längst in i min garderob finns en liten hög med skolådor med tjusiga namn på. Igår tog jag fram en av lådorna, dammade av locket för att sen packa upp de mest underbara blågröna platåskor en människa någonsin skådat… eller i alla fall som jag nånsin skådat. Precis lika fina som när jag köpte dem för många, många, ja många år sen i New York. I dag ska de nu äntligen få åka med tillbaka till New York och bli använda. Nu ligger de nerpackade i sin lilla skyddspåse och ska få åka handbagage.
Första gången jag såg dem var i ett av Mulberry´s skyltfönster på Wooster street. Där stod de och log mot mig; Höstiga, skotskrutiga, lite subtila, ja vardagliga på något sätt och samtidigt, ja, alldeles underbara. Jag är i vanliga fall en second hand-shoppare, men det var något med detta skyltfönster och dessa skor. Det gick helt enkelt inte att bara gå förbi, så mina fötter styrde sig själva, upp för den lilla trappan och in genom den höga glasdörrarna. Vakten hälsade artigt och jag log generat…jag gillar vanligtvis att smyga in osynligt, prova i fred och sen smyga ut igen. Men det går dessvärre inte på Mulberry, så jag gick fram till expediten och frågade:
”Hello…Can I try the shoes in the window, please?”
”Of course!” sa han lättsamt, tog reda på min storlek och beordrade sen en annan anställd att hämta skorna, som i sin tur ringde lagret. Skorna hamnade snart på disken, packades upp, fixades till och ställdes till slut framför mig.
”There you go miss.”
Höger fot, vänster fot, de passade som om denna sko var stöpt efter just mig. Drömskt satt jag en stund och beundrade mina fötter… sen reste jag mig och tog några små stapplande steg över golvet. De var väldigt höga. Kanske lite väl höga… men ändå med en kraftig klack, så det borde ju vara ok intalade jag mig själv. För nu hade jag hamnat i det där tillståndet där det inte längre finns någon återvändo. Jag utgår från att även du känner till det tillståndet? Det brukar inträffa i vissa butiker, när stämningen är rätt och en glömmer liksom verkligheten för en stund. En slags förtrollning som slår rot djupt inom en och det går bara inte att se klart längre.
Hur skulle jag nu inte kunna köpa dessa skor?
Jag satte mig ner och drog efter andan, sen ropade jag på expediten:
”Excuse me sir, how much are these?”
Expediten spände blicken i mig från andra sidan av butiken och började gå mot mig, han rörde sig snabbt och smidigt, svängde på höfterna som på en catwalk. Så stannade han plötsligt, bara någon meter från mig, plutade lite med munnen och sa:
”Who cares!”
Ja, vad kan man säga. Jag menar han hade ju uppenbarligen helt rätt.
Så jag tömde mina fickor, ringde min man som i sin tur också han tömde sina fickor och en kvart senare gick jag överlyckligt ut genom de stora glasdörrarna med en stor papperspåse med de finaste, vackraste, mest underbara klackskor jag nånsin sett. Lucky me.