Är så stolt över ljuset i den här målningen. Blev så fint ju! Men det var så mycket svårare att måla stora träd än små. Ska testa vidare.
I dag hade jag tänkt att sätta gemenskap på min lista för vad jag tar med mig in i mina kommande 50 år, men jag ändrade mig:) Tänkte att jag skulle berätta varför…
Jag växte upp i ett litet radhus på ett berg nära skogen. Alla barn hade cyklar och drog omkring på de små gatorna helt utan tillsyn, precis så som det var på 80-talet. Det fanns två större killar på gatan; Pierre och Mackan tror jag att de hette. Vi var alla jätterädda för dem. Minns att de ofta var förbannade på oss småglin och jagade oss skoningslöst på sina mycket större cyklar medan vi trampade som i trans på våra jättesmå cyklar med jättesmå hjul. Vi kan inte ha varit mer än 5-6 år. Killarna var några år äldre, kanske 9.
Tänker att vi måste ha varit rädda för att de skulle slå oss...
Tänker att vi måste ha varit rädda för att de skulle slå oss, trots att det aldrig hände vad jag kan minnas. Jag minns bara att de jagade oss och att jag cyklade för mitt liv. Vi hade freestyles som gick på batterier med tillhörande vadderade metallhörlurar och sladd. Jag kan fortfarande höra ljudet av hur jag öppnar freestylen, sätter i ett kassettband, stänger luckan och sätter på play. Ljudet i lurarna var knastrigt och skränigt. Utöver det hade vi ingen underhållning än den vi själva kunde komma på. Det fanns knappt någon tv att titta på. Ingen hade mobiltelefon. Det fanns inget internet. Tro inte heller att någon hade cykelhjälm när vi gled nerför gatan och släppte styret medan vi lät vinden ta oss dit den ville. Vi var små vilsna själar utelämnade till vår fantasi och miljön vi levde i.
En sommar började vi bygga små kojor på berget...
En sommar började vi bygga små kojor på berget. Vi lekte samhälle. Fler och fler barn från de närliggande gatorna anslöt sig till bygget och under några dagar byggde vi tillsammans något som ur mitt minne var en RIKTIG by. Kan såklart också ha varit så att det endast var lite pinnar, stenar och löv i några små högar, men det spelar ju ingen roll. Fantasin var det viktiga. Det var en riktig by för oss.
För oss hade det aldrig förut hänt att så många små grupperingar i olika åldrar slöt samman och lekte en enda lek tillsammans. Vi byggde verkligen något tillsammans. Det var magiskt.
En vecka senare började man spränga i berget för att bygga ett skyddsrum. Kojorna jämnades med marken och stängsel sattes upp. Vår lilla by försvann spårlöst och lika så gemenskapen. Men jag, jag hade just haft min första upplevelse av hur kraftfull en gemenskap kan kännas. Större än oss själva och större än det vi trodde att vi var.
Mackan och Pierre strök omkring på gatan nära berget...
Jag minns att Mackan och Pierre strök omkring på gatan nära berget, men de var aldrig med och byggde.
Den där känslan av magi följde sen med mig vidare i livet och född var nu längtan av att få ingå i en gemenskap. Men under livets resa har jag blivit väldigt splittrad i hur jag känner för stora gemenskaper. Ledare med stora behov av makt tenderar att dyka upp både här och där, och göra det där med gemenskaper lite skört. Och det är ju så synd, eftersom det finns så mycket vackert med gemenskaper när de fungerar.
Men mitt lilla utopiska samhälle som jag en gång var med och byggde som 5-åring låter jag få vila ostört i ett minne färgat av en rosaskimrande glitterlins. En underbar fantasi av en kärlekstörstande liten unge.
Ordet gemenskap har i stället transformerats till något annat för mig. I mitt liv finns några få små grönskande öar av gemenskap. Små öar av omtanke och kärlek. Där inga dynamiska ledare behövs. Vissa grupper är lite större, andra mindre. Men den stora lärdomen som jag har lärt mig genom åren är att egentligen så krävs det faktiskt bara en enda annan person för att känna gemenskap.
Har du funderat på vad gemenskap är för dig?