Det finns vissa saker som jag vet att jag aldrig mer kommer att göra i mitt liv. Saker som jag aldrig mer kommer att få möjlighet att uppleva. I går var jag med om något som i allra högsta grad påminde mig om det.
Det var på morgonkvisten vid 7-tiden...
Det var på morgonkvisten vid 7-tiden som jag slog upp ögonen efter en ovanlig dröm. Sömnig låg jag där och försökte förstå vad som just hade hänt. Rent generellt var det en ganska rörig dröm. Många hoppusslade delar där ingenting verkade logiskt.
Någonstans i det undermedvetna...
När jag var i 20-årsåldern lärde jag mig att i stället för att försöka analysera det exakta scenariot i en dröm så ska man försöka fånga känslan som är dominant i drömmen. Känslan sägs nämligen berätta för oss vad det är som egentligen pågår i våra liv. Den ger oss en hint om vad som ligger och skvalpar i våra kroppar, någonstans i det undermedvetna.
Men hur som helst, tillbaka till drömmen – Känslan i just den här drömmen var till en början lätt stress och en viss förvirring. Det var mycket som pågick och inget var logiskt. Jag var tvungen att klättra upp och ner, någonstans utomhus och det var otydligt om jag hade bråttom eller om jag kanske kände mig jagad av någon.
Men så plötsligt, utan förvarning, saktade allt ner. All stress runtom mig löstes upp, den högljudda röran i mitt huvud tystnade och till slut var det som att tiden nästan stod stilla. Andetaget djupnade, jag kände mig stabil i kroppen. Det fanns en lätthet i luften och jag hade en stark känsla av fokus, en känsla av klarhet.
Där, mitt framför mig stod min yngsta dotter. Hon måste ha varit två, kanske tre år, barfota, med bara en liten blöja på sig. Hon stod där med sitt lilla flygiga blonda, korta hår. Stora intensiva ögon, rund mage, ljusröda kinder, hulliga armar och ben. Med en lekfulll och livlig energi såg hon mig rakt in i ögonen medan hon pratade med sin lilla röst, hon sa något vardagligt och sträckte sen upp armarna mot mig.
Det var som ett maskhål i tiden som öppnat sig.
Jag har hört talas om lucid dreaming. Kanske var det just en sån dröm. För jag tänkte ”men hon är ju 20 år…jag vet ju att hon inte är två år längre. Men ändå stod hon där. Krispigt verklig. Jag såg henne kristallklart. Samtidigt som jag var fullt medveten om att hon egentligen inte kunde stå där…och samtidigt som jag med full närvaro upplevde att hon stod där.
Det var som ett maskhål i tiden som öppnat sig. Tänk att jag kunde stå där med henne, precis som att jag hade rest 18 år tillbaka i tiden.
En våg av värme svepte genom mitt hjärta, mage, hela kroppen. Försiktigt sträckte jag ut mina armar mot henne, hon kom närmare och snart kunde jag kila in mina händer under hennes små mjuka armhålor. Jag tog ett fast grepp och lyfte upp henne i min famn. Kände hennes barnsliga lilla tunga kropp mjukna mot min bröstkorg. Fullt medveten om att det här inte kan hända. Men ändå så händer det. Fullt medveten om att hon inte är två år längre. Men ändå så var hon två. Precis lika verklig som i verkligheten. För en kort stund. Men ändå mycket mycket längre än en kort stund.
Tacksamhet vibrerar fortfarande i hela min kropp.