Det har gått några dagar...
Det har gått några dagar sen jag fyllde år och luften har blivit lite friskare och kanske lite lättare för varje dag som gått. Hösten är på ingång och det sävliga prasslet i trädkronorna får mig att återkommande påminnas om och förnimma min djupaste plats.
Det enda egentliga mål som jag har haft för mitt lediga år, förutom att jag vill fira min födelsedag i London, är att jag vill meditera varje dag. Har sett fram emot att göra det så mycket och ja, fantiserat i flera månader om hur bra det kommer att gå och hur mycket tid jag kommer att ha – Men, jag kan nu efter endast tre dagar meddela att jag redan lyckats spräcka min egen drömplan.
Anledning: Vi håller på att sälja vårt hem som vi bott i 25 år och har haft så himla mycket att göra.
Verklig anledning: Jag har inte ro i kroppen att sätta mig ner med mig själv just nu, vilket kommer från motståndet att låta skydden rämna.
Botemedel: Jag bjuder nu härmed mjukt, med varm hand in mig själv till meditation varje förmiddag, kravlöst utan förväntningar. Vem vet, kanske kommer jag att tacka Ja varje dag. Det blir spännande att se helt enkelt. Inbjudan är stående i 365 dagar, eller ja, nu i 362 dagar.
Så i motsats till planeringsälskaren i mig, så blir det allt mer tydligt at jag inte ska göra en genomarbetad struktur för hur dessa 12 månader ska läggas upp. Det finns så många mellanrum att fånga som jag tror riskerar att gå förlorade med för mycket ordning och reda. Ska istället följa min kreativa näsa lite mer och se vart det bär. Ovisst och lite sårbart. Men pirrigt och potent. Process framför resultat. Närvaro framför effektivitet. Nyfikenhet framför kontroll.
Men nu över till hypnosen...
Men nu över till Hypnosen. På Myrorna i Ropsten har de i källaren en stor mängd tavlor som står staplade huller om buller mot väggarna. Gamla, stora målningar av okända konstnärer, inramade av rangliga avskavda guldramar. Man kan känna tyngden i luften där nere i källaren. Det är som att energin av alla de hem som tavlorna hängt i har dröjts sig kvar i ramarna, i färgen och i målarduken. Lite obehagligt på ett sätt och poetiskt på ett annat.
För några veckor sedan strosade jag runt i denna poetiska källare och hittade en stor gammal oljemålning av skog. Konstnären är svår att tyda. Heter typ ”Th. Chalet”, men jag kan inte hitta något med det namnet när jag googlar. Men ju närmare jag tittar på målningen desto mer hypnotiserad blir jag av hur träden är målade. Så många skikt av färg i olika nyanser av grönt. Jag kan inte sluta stå och stirra på den, undra hur konstnären har gjort. Jag älskar träd. Och jag älskar tanken på att någon, en gång i tiden la många många många timmar på detta motiv, ovetandes om att en dag skulle den hänga på just min vägg och att jag skulle stå där hypnotiserad och bara stirra. Jag vet inte vem den här konstnären var, men ändå tycker jag mig ana en liten strimma av konstnärens själ… och den strimman tar sig in genom en liten öppning in i min själ.
Målningen har gjort att jag nu så gärna vill lära mig måla träd som på tavlan. Tänkte att det ska bli ett drömmigt konstnärsprojekt det här året.
På Louvren i Paris...
På Louvren i Paris hade de över sommaren en tillfällig utställning om konstnärers arbetsklädsel genom århundraden. Jag ville så gärna se den, men lyckades inte komma dit. Det finns något så romantiskt över att få ta del av denna vardagliga information, tycker jag.
Det får mig att undra vad jag ska ha för arbetsklädsel när jag nu snart ska lära mig måla träd:) Tror dock inte att det blir några klackskor på just den aktiviteten, men definitivt en overall av något slag…Jag återkommer med full rapport om detta när tiden är kommen.
Önskar dig en fin vecka, med många prassliga trädkronor.