Det ekar ihåligt varje gång någons klackar slår mot stengolvet. Vi befinner oss i liten värld fylld av statyer noggrant utmejslade i vit marmor. Ovanför oss finns ett stort takfönster. Kanske 10 meter upp. Jag har packat mina pennor, mitt ritblock, mina färger och mina penslar. Nu sitter jag bara här i tystnad. Lyssnar på mitt andetag. Tänker på grejer.
Inser att jag kanske inte älskar att rita som jag gjorde en gång för länge sen, men att det inte spelar någon roll. Det finns ändå något skönt med att låta pennan svänga fram och tillbaka på pappret. Som att det finns en evig längtan i min högra hand att alltid röra sig i mjuka former.
Kanske är det inte så mycket själva ritandet som är det viktiga, kanske är det snarare att få landa i denna lilla konstnärliga bubbla. När en yttre liten avgränsad värld som så många gånger förr lockar min inre obegränsade värld att vakna.
Det är för henne jag packar min fina konstnärsväska.
Min lilla Jenny lärde sig tidigt att älska sina inre kreativa eviga världar. Den tryggaste platsen som fanns. Det är för henne jag packar min fina konstnärsväska. Jag älskar att göra det för henne. Ta henne till hennes bästa av världar. Där hon kan skapa, drömma och fantisera. Där hon kan följa former, blanda färger, ladda sina batterier och bli påfylld. Där hon och jag blir inspirerade. Och där vi kommer ihåg vår allra innersta essens.