Under detta firande-år kändes det liksom skönare att ha ett lite mer organiskt flöde så jag har därför försökt att inte strukturera och planera så mycket. För någon som älskar planering (läs mig) märker jag dock att icke-strukturen bidrar till en viss förvirring…ja, tillexempel – vilket år är det egentligen nu? 2025 eller 2026?
Eller vilken dag är det nu igen?
Ja, det är väl…en dag, helt enkelt:)
Kanske kan vi stämpla denna flummighet som ledighetens baksida?
Hur som helst. Till trots denna icke-struktur har jag alltmer märkt hur listor av olika slag börjat ta form inom mig, i smyg kan man ju säga eftersom de inte skrivs ned… osynligt för det mänskliga ögat lever de som små ninjor i mitt huvud, så att jag själv inte ska märka att jag trots allt ändå planerar och strukturerar. Ett slags självbedrägeri kanske man skulle kunna säga eller kanske en ren och skär överlevnadsstrategi. Eller så är det bara en överrumplande lust att få överblick över alla de frön som planterades för 5 månader sen som nu börjat gro och växa i intensiv fart. Frågor som fått ligga och skvalpa i det undermedvetna under lång tid, utan att bli störda eller avbrutna.
Så…jag tror det börjar bli dags för att äntligen välkomna mina gamla vänner; Planeringen och Strategin.
De listor som just nu håller på att ta form i mitt huvud handlar främst om:
– Vad vill jag egentligen ta med mig in i mina kommande 50 år?
– Vad vill jag släppa taget om?
Det är inga lättvindiga listor. Inte några vanliga listor som kan ligga och skräpa och tappas bort på skrivbordet, nej, dessa listor kräver ett djupt och kärleksfullt begrundande.
Idag är det dock dags att presentera min första punkt på listan för vad jag vill ta med mig in i mina kommande 50 år.
Nummer ett på min lista är:
1. Tempo
Tempot som jag levt mitt liv i har gått i hög hastighet. Framför allt de första 15 åren i vuxenlivet. När jag vid 32 års ålder la ner mitt klädföretag kändes det som att jag hade levt ett helt liv. Lyxigt ju på ett sätt, att jag liksom fick ett liv till. För visst är det något riktigt speciellt med att få ”börja om”. Efter 12 år med anställda, butik, agenter och ändlösa kollektioner lovade jag mig själv att aldrig mer utsätta mig för det tempot och den stressen igen. Och missförstå mig rätt – det var helt otroliga år, spännande och utvecklande, roliga och intensiva, fulla av kärlek och underbara minnen. Jag är så tacksam för resan och upplevelsen. Stressen dock, var inte att leka med. Så sedan dess har jag bearbetat mitt tempo till att bli ett helt annat.
Jag lever nu långsamt. Och jag rekommenderar det varmt. Därför ligger det allra högst upp på min lista över vad jag vill ta med mig in i mina nästa 50 år.
Och slutligen – jag välkomnar nu äntligen listorna ut i ljuset. En ny fas av mitt firande-år är inledd.