Jag och Olga ville egentligen se Svansjön men den blev utsåld på en sekund, så i stället köpte vi biljetter till Hovkapellets orkester. Det var mäktigt och rörande i Operans romantiska 1700-talsfamn.
Inför besöket hann vi dock inte riktigt byta om och av gammal vana tog jag med mig en banan och ett äpple om vi skulle bli hungriga. Precis innan vi skulle gå, hemma i hallen, kom jag på att jag inte hade något att lägga frukten i så jag bad Alexander om en påse. Han sprang och hämtade en hemköpskasse. Så på väg upp för Operans trappa insåg jag att jag alltså hade mjukisbyxor på mig och att jag dessutom gick och slängde med en gråvit hemköpsplastkasse. En skarp kontrast till de oändligt många paljetter som omringade oss när vi gjorde entré i guldfoajén. Men hur som helst så hade vi jättebra platser och hemköpskassen fick ligga lite diskret på golvet bredvid min fåtölj.
Älskart.
Älskar också att det finns lite mer tid för upplevelser som denna nu, detta år.
En spännande sak...
En spännande sak som ofta händer när man saktar ner är att kroppen automatiskt börjar stämma av med sig själv hur den ligger till; hur trött den är, hur mycket press och börda den har burit på sistone och vad för typ av återhämtning den behöver. Det är ju tex allmänt känt att efter en lång och intensiv arbetsperiod när semestern äntligen kommer inleds den inte sällan av en rejäl förkylning. Det blir som en slags tvångsvila helt enkelt.
Nedsaktandet erbjuder kroppen att komma i kapp. Och då kommer även tankarna i kapp. Ja och precis det händer mig nu. Hösten och mitt lediga år inleddes med några intensiva månader av den stora flytten som krävde minutiös planering och en del känslomässig bearbetning. När vi nu börjar komma till rätta börjar även kroppen att komma i kapp på djupet.
När den första mer behagliga vilan fått infinna sig ett tag, då kan nästa inre lager träda fram.
Det kan ju ibland vara skönt att hålla sig sysselsatt.
Det kan ju ibland vara skönt att hålla sig sysselsatt. Vissa gör det hela livet. Det håller effektivt tankemyllret på avstånd och är en väl utbredd metod som används både medvetet och omedvetet av mänskligheten för att slippa deala med alla de inre röror som vi människor bär på. Om vi håller ett visst tempo behåller vi skickligt näsan ovanför vattenytan. Om vi saktar ner och låter det inre komma i kapp kan det hända att vi drunknar. Tror vi. Vi drunknar ju såklart aldrig. Tvärtom mår vi på sikt mycket bättre om vi låter röran få komma upp till ytan med jämna mellanrum. Vi tittar på den, tar hand om den och läker det vi behöver läka. Ensamma, med vänner eller med en terapeut.
En gammal rest. En riktigt gammal oro.
Lustigt nog hade jag inte riktigt räknat med det när jag påbörjade mitt paus-år. Men som ett brev på posten när mycket yttre röra har hunnit lägga sig och kroppen fått lite mer kontinuerligt lugn så träder det fram… eller kanske snarare avtäcks den inre röra som just nu behöver tas omhand. En lite mer diffus oro har plötsligt gjort sig synlig. Fler tankar rör sig i huvudet än vad jag är van vid. En allmän upplevelse av att inte riktigt kunna slappna av. Det är nästan som en gammal rest har kommit och hälsat på. En slags konstant lågmäld oro som jag minns fanns i min kropp för 25-30 år sen. Det är en underlig känsla att känna en känsla som inte varit där på så många år.
Det väcker både en lättnad för hur lite oro jag har nuförtiden, men också en omtanke för den unga Jenny som ändå hade ganska mycket oro i kroppen. Oro kan ju lätt bli ett slags normaltillstånd. Vi vänjer oss så snabbt och tror att det är normalt. Lyckligtvis var jag tillräckligt nyfiken på oron och tog med mig den in i terapirummet. Så långsamt löstes den upp. Det var spännande och skönt att börja förstå sig själv. Förstå sitt förflutna. Förstå hur min uppväxt hade påverkat mina val och betéenden. Upptäcka vilka strategier som följt med mig från barndomen. Sen började resan, kanske det allra svåraste, att se hur jag kunde förändra vissa betéenden och stötta mig själv på nya outforskade sätt. Den resan tänker jag är pågående resten av livet…ja, det livslånga utforskandet av vad det är att vara människa.
Men hur som helst. Den akuta oron som dök upp lugnade sig ändå hyfsat snabbt tycker jag med lite meditation och några långa samtal med Alexander. Även han mindes min oro från förr.
Så nu, i lugn och ro tar jag med värme emot denna lilla neuros som en del av mig själv. Precis som jag tog emot 2-åriga Olga i min lucid dream som jag skrev om för några veckor sen; en liten knubbig flicka som bara behöver få mjukna in i min famn. Som bara behöver få lägga sin lilla hand i min stora hand. Som behöver bli påmind om att hon är trygg. Jag finns här för och med henne för evigt. Och jag finns här för och med mig själv för evigt.
Min lilla hand i min stora hand.