I dag fyller jag 49 år...
I dag fyller jag 49 år, vilket betyder att det är den första dagen på mitt 50e år på jorden.
Min mamma har aldrig tyckt om att fira sina födelsedagar. Hon brukar säga att det är pinsamt. Kanske är det uppmärksamheten som hon inte gillar, kanske känner hon någon slags press eller så kanske hon har dåliga minnen som gör sig påminda.
Men även om hon inte gillar att fira sig själv så har hon däremot alltid varit bra på att fira mig. Vilket såklart bidragit till att jag har kommit att älska att fylla år; bli väckt med en liten sång, att få blåsa ut ett ljus, att få något gott, kanske få en liten överraskning. Det känns som att livet pausar för en dag och att jag befinner mig i ett hemligt mellanrum.
Den enda gången...
Den enda gången som någon har ordnat en överraskningsfest för mig är när jag fyllde 13.
Det var sent på kvällen i början av september och min bästa kompis Anna hade bett mig komma till vår mötesplats nere på byn. När jag kom dit band hon för mina ögon, kallade till sig traktens epatraktorer, packade in mig och henne i den bilen som luktade mest wunderbaum och långsamt åkte de färgglada bilarna sedan i parad mot en okänd destination. Efter 20 minuter märkte jag att bilen som vi satt i började sakta ner och Anna krånglade oss båda ur bilen. Eftersom jag hade ögonbindel och inte såg vart vi hade hamnat så fick jag använda mina andra sinnen för att orientera mig. Min näsa sa att luften var frisk och att det luktade skog. September hade gjort sommarkvällarna mörkare och kallare och nu stod jag alltså mitt i den tysta skogen i det kalla mörkret utan att se något alls.
Först ut var en spökrunda och Anna ledde mig sakta ut i ett snårigt skogsbryn. Jag blev snurrad flera varv och sen vidare ledd av någon som höll i min arm. Rundan bestod av 7 stationer och baserat på spöktemat blev jag alltså ofattbart rejält skrämd från vettet ca 7 gånger. Anna hade ordnat med många varierande kreativa skrämselmetoder som fysiska påhopp, höga vrål eller skrik samt olika monsterljud.
Väl ute ur skräckskogen...
När jag väl var ute ur skräck-skogen togs bindeln äntligen av och framför mig öppnade det upp sig en enorm äng. Längst bort låg en stor lada. Anna tog min hand och vi började gå mot ladan. Högst upp på kortsidan av ladan fanns en liten lucka in mot höskullen som stod öppen och så snart vi kom fram klättrade Anna upp för stegen som stod lutad mot väggen. När hon nästan hade klättrat hela vägen upp tittade hon ner mot mig med bus i blicken och viskade ”Kom då!”. Jag tog ett djupt andetag och klättrade lydigt efter.
När jag precis hade lyckats kravla mig in genom luckan hoppade en stor grupp vänner och bekanta fram ur höet och skrek: GRATTIS!!!!! Det hade varit lätt att ramla tillbaka ut genom luckan men som tur var gjorde jag inte det och min 13-års fest var nu officiellt igång.
Jag har tänkt på den där överraskningen genom åren. Vilken otroligt fin present det var. Anna var ju precis som jag, bara en liten tonåring på 80-talet. Tänk att hon ordnade allt det där för mig. Så kärleksfullt. Eller ja, det där med skräck-skogen vet jag inte förresten, men det måste ha kommit från alla skräckfilmer som vi såg på byns biograf.
Det känns fint att jag faktiskt en gång i mitt liv fått mig en riktig överraskningsfest. Det räcker liksom för mig, om man är lite introvert som jag.
Något år senare rann vänskapen med Anna ut i sanden, jag minns inte riktigt varför, men jag minns tiden med henne som en intensiv vänskaps-kärlekshistoria. Så som det kunde vara när man var 13. Vi umgicks hela tiden, pallade äpplen, gick på disko med 15-årsgräns, tältade vid sjön, hade smeknamn på varandra och brevväxlade med riktig gammeldags brevbärarpost fast vi bara bodde 10 minuter från varandra. Vi snodde också stimorol på tobaksaffären. Hon var varm, knasig, busig, snäll och rolig. Minns att vi kallades för Helan och Halvan, hon var kort och jag var lång och vi hade likadana basketjackor som vi hade köpt på Kim´s mode, byns enda klädaffär.
Tänker på hur vi minns människor i våra liv...
Tänker på hur vi minns människor i våra liv, människor som vi har stått nära, gått i skolan med, jobbat med eller träffat som hastigast. Att de alla på olika sätt kommit att betyda något för oss, ibland mer ibland mindre, men de finns med i vårat öppna arkiv av människor som vi har mött längs med vägen. Vissa av dem minns vi tydligt och klart, andra är dimmigare och blekare. Men det är människor som fortfarande finns i våra minnen, och eftersom de finns inom oss så hör de ju till oss på något sätt. De hör till vårt liv. De kan inte suddas ut eller bytas ut. De har blivit en del av vår historia. Även om vi inte känner dem längre. Och kanske inte ens skulle känna igen dem om vi mötte dem på stan.
Jag undrar såklart hur Annas liv blev. Och jag undrar om hon kommer ihåg festen.
Och jag undrar hur det skulle vara att träffas igen.
Att fylla år...
Att fylla år för mig handlar nog om att på något sätt få vara barn igen. Inga krav. Bara en massa snällhet. Kanske lite presenter. Något gott. En paus.
När jag vaknade på min födelsedag som barn, hade mamma alltid gjort varm choklad med vispgrädde. Den serverades i min speciella blåvita födelsedagskopp som det stod Jenny på. Den tog hon bara fram på min födelsedag.
Jag tänker att fylla år handlar om att fira att vi finns. Att vi hade turen att bli födda på just den här dagen för x antal år sedan. Tänker att det också handlar om att bli sedda och att se sig själv. Att stanna upp och få bli lite extra ompysslad. Att få känna den kärleken vi har omkring oss lite mer just den dagen.
Så jag börjar min dag idag precis så tänker jag; med varm choklad och vispgrädde. Visserligen allergianpassad, steviasötad med havregrädde, men what the hell – nästan precis lika gott!
Grattis, grattis, grattis på mig! Nu börjar ett helt års firande! Och vad fint att att du tog dig tid att läsa!