Att göra en sammanfattning av en paus tenderar ju kanske att misslyckas redan i själva ansatsen:) men jag ska ändå göra ett försök att summera detta år, följt av några tips för den som själv skulle vilja ta en paus i sitt liv.
Idén om att vara ledig under mitt 50e år på jorden tog form året innan jag fyllde 49. Symboliskt sett hade jag ju snart levt halva mitt liv. Tankarna på att ha upplevt så mycket spännande och vackert parallellt med livets prövningar kunde inte annat än att locka fram en allt djupare ödmjukhet i mig. Dessutom hade min mammas sjukdom förvärrats och jag hade en pockande längtan efter att ha mer plats i vardagen för mitt hjärtas process.
Mer varande och mindre görande...
Ju mer jag tänkte på det desto mer logiskt verkade det att ge hela mitt system en lång vilopaus. Stanna upp och låta livet hinna i kapp. Ge mig själv en möjlighet att sitta still med det mitt liv har varit och är. Och fundera på hur jag vill att mitt liv ska fortsätta. Mer varande och mindre görande. En paus utan någon särskild plan och utan några särskilda krav på att komma fram till någon särskild slutsats. Kanske ägna mig lite mer åt sånt jag tycker om. Ja, det var nog den enda agendan som fanns. Skulle kroppen sen råka vilja leverera några slutsatser eller insikter så varsågod, men de kommer i så fall när de vill komma, inget som kunde påskyndas eller beställas.
Det jag visste med säkerhet var att en lång paus skulle göra att min kropp fick möjlighet att varva ner, att andetaget skulle få möjlighet att djupna och tankarna skulle få möjlighet att bli långa och ostörda. Jag ville inte strukturera eller organisera mitt år för mycket och det kändes viktigt att släppa taget om att ”få mycket gjort”. Ironiskt nog blev därför den vanligaste frågan jag fick:
”Vad kul, men vad ska du göööra på ditt lediga år?”
Och jag förstod självklart frågan och skulle lätt ha kunnat ställa den själv. Jag skulle också lätt ha kunnat lista 100 saker att fylla detta år med; olika projekt hemma, 1000 böcker att läsa eller idéer på roliga jobb eller privata projekt som jag äntligen skulle ha tid att göra.
Men. Nu var det alltså just görandet som jag var mest nyfiken på att släppa. I motsats till hur det mesta i livet ser ut ville jag släppa alla idéer om att producera och göra effektiva upplägg. Jag tänker att vi fostras till att sträva, komma framåt, bli bättre, mer framgångsrika, snyggare och mer effektiva i de flesta delar av våra liv. Men livet pågår nu, i motsats till sen, och det är inte förrän vi bromsar in och noterar livet som existerar i varje liten passerande stund som vi egentligen vet hur det känns att leva.
Mitt lediga år har därför handlat om ett lugnare tempo, stort fokus på mindfulness, mindre fokus på strävan, mer fokus på upplevelser i kropp, sinne och själ. Det har funnits tid att reflektera, skriva och bearbeta. Tänka långa tankar utan att bli avbruten eller att skynda. Låta kroppen styra mer och huvudet styra mindre. Jag har använt mina finaste skor, tänkt på livet och tänkt på döden. Men framför allt har jag tänkt på livet; livet jag har levt, livet jag lever och livet jag vill leva. Jag har utforskat och läst om Buddhism, målat akryl, låtit kroppen få mjukna och bara varit med den där den är. Meditation har fått ta mycket större plats och ljudet av prasslande löv på marken och i träden har omgivit mig mer. Jag har låtit längtan och lust få styra mer och gått mer på teater, dans och kulturella evenemang och fyllt på med kreativ inspiration. Det görandet som funnits där har fått vara mer luststyrt.
Den enda egentliga pressen...
Den enda egentliga pressen som jag satte på mig själv var att skriva bloggen. Jag visste att detta lilla commitment att skriva en text varje vecka om min tid och mina tankar, skulle hjälpa mig att hålla mina frågor levande från vecka till vecka, utan att det skulle bli för strukturerat eller projektinriktat. Det skapade en slags rytm i rytmen kanske man kan säga. Såklart fanns det lite motstånd vissa veckor, men jag upptäckte dock att bara jag satte mig och började skriva, så kom lusten snart smygande in i mitt system igen. Det regelbundna skrivandet har varit så inspirerande och min längtan efter att skriva fler böcker har blivit större. Känner att jag vill att skapa mer tid för detta i mitt liv.
Många av de frågor som jag har ställt mig under året, de tankar som jag har haft och de känslor jag har känt, finns såklart både på och mellan raderna i de 52 texterna och i mina tre listor.
Men det allra viktigaste...
Men det allra viktigaste som jag tar med mig från detta år är att jag känner en ännu djupare tacksamhet för mitt liv och har mer än någonsin en längtan efter en snällare värld där vi är snällare både mot varandra och jorden.
Sen Mindfulness kom in i mitt liv för snart 12 år sedan har det kommit att bli en av de viktigaste delarna i mitt liv. Jag har under åren haft en ständig önskan om att fler ska få ha mer av det i sina liv, och även den önskan har blivit starkare i mig. Nu, mer än någonsin vet jag hur viktigt det är att leva långsamt. Att återkommande förankra sig i sitt eget djup, att ha regelbundna pauser för meditation. När jag sätter min meditation först är jag också som mest närvarande i övriga livet. Dessutom finns det en synergieffekt när jag tar hand om min energi så påverkar det såklart även de runt om mig. Jag vet också hur viktigt det är att ta hand om sin tid. Medvetet välja att låta sig förundras över alla de små vardagliga ting som flödar runt oss dagligen; en strimma sol på golvet, ett nyfallet regn, en skata på balkongräcket, en vilande pensionär som vilar på sin rollator och äter kexchoklad, händerna i en kall blöt tvätt eller händerna i en varm torr tvätt, smaken av mitt bästa te eller en fuktig skog.
Under året har många saker fallit på plats, viktiga tankar etablerat sig starkare i mig och frön har såtts i botten av min innersta plats. Jag har fått perspektiv, kommit i kapp mitt hjärta och lyssnat med nyfikenhet på det som pågår inom mig. Jag har också tittat ännu närmare på det som finns utanför mig, runt mig och vad jag har för relationer i mitt liv.
En paus behöver naturligtvis inte vara ett helt år...
Jag är tacksam att jag hade möjlighet att ta denna långa paus. Men en paus behöver naturligtvis inte vara ett helt år. Den kan vara en minut, en timme eller en dag. Det viktiga för mig var att skapa mer utrymme för reflektion och varande. Det handlar såklart inte om att man måste ta en enda lång paus, utan snarare att se till att ta många pauser utspritt under hela sitt liv, både korta och långa. Och viktigast av allt – att vara närvarande i de pauserna man faktiskt tar.
Så med det sagt…
Här är mina bästa tips för en paus, oavsett längd:
Låt kroppen och pausen få guida dig i stället för att du försöker kontrollera pausen. Var följsam med dig själv och din kropp, låt mindfulness vara en del av din vardag, ställ inga krav på dig själv eller din paus. Du behöver inte uppnå något särskilt resultat. Jag tänker att när vi ger oss själva utrymmet att pausa och vara tillräckliga utan att producera eller leverera vad det nu än är vi producerar eller levererar i våra liv, så får vi möjlighet att lära känna oss själva på djupet. Vi får möjlighet att se vad som faktiskt pågår inom oss, vilket tempo som finns inom oss och vad vi längtar efter. Vi får möjlighet att få fatt i vad vi egentligen vill och känner. Djupare behov som vi bär på får möjlighet att ta mer plats. Jag tror att det är viktigt att fråga sig själv; Vad längtar just jag efter? Vad längtar min kropp efter? Vår riktiga längtan sitter i hjärtat och inte i huvudet.
Mer process och mindre mål...
För visst är det väl ändå så att en paus för med sig löftet om att det inte finns någonting att leverera. Det vackra i pausen är pausen självt. Inte nödvändigtvis det som kommer sen. Se om du kan vara nyfiken på vad som finns i själva pausen i stället för att ha fokus på vad pausen kan ”ge” sen.
Och kom ihåg detta: en paus är en paus, oavsett om den är ett år som min eller 1 minut precis just nu. Vi kan alla implementera pauser i våra liv, anpassat till hur våra liv ser ut.
Tack...
Så, ett stort Tack till dig som har läst, från djupet av mitt hjärta. Det är så fint med likasinnade i denna mystiska värld som vi alla delar. Jag hoppas att våra vägar korsas igen.
Avslutningsvis, sist men inte minst, här är några tankar om hösten från mig till dig:
Om du går i skogen den här tiden på året så känns det ofta lite mer stilla än vanligt. Jag tänker att det kanske är så för att löv, barr och grenar långsamt dalar neråt och mjukt lägger sig till rätta. Som om skogen välkomnar alla våra mänskliga lager att mjukt få landa på en lugnare plats inom oss. Som en stor uppfriskande utandning.
När träden släpper sina löv, släpper de också all önskan om att det ska vara på något annat sätt. Det finns inga motsättningar i trädet när det tillitsfullt låter löven falla till marken. Träden vet att det kommer en tid där de återigen kommer att få vara en del av något storslaget. Att de återigen kommer att få sträcka ut sina grenar, slå ut sina blad och blomma. Men för att kunna göra det, så behöver de först ge sig själva möjlighet att vila. De behöver våga släppa alla sina tusentals löv. Kanske hjälper det att veta att det är likadant för alla träd, även om vissa träd lyckas hålla kvar sina löv lite längre.
Precis som naturen har sina säsonger för att arbeta, spira blomma och vila så kan även vi människor tryggt följa efter och lita på att precis samma recept fungerar för oss för att vi ska hålla. Vi kan inte blomma jämt, vi behöver pausa och återhämta oss, ladda våra batterier och hitta vårt centrum igen och igen. Hösten är en viskande påminnelse om att sakta ner, reflektera och släppa taget.
En inbjudan till att få börja om.
