Vi sitter i en liten hammock som står mitt i den nyanlagda parken. Mamma lutar huvudet mot soffkudden. Hon sluter ögonen och låter solen värma. Vi sitter tysta.
Jag uppskattar dessa tysta stunder med henne så mycket. Där vi bara är tillsammans.
Efter en stund säger jag;
”Hör du hur härligt vinden blåser i träden?”
Hon ser sig om, oförstående.
”Va?” säger hon.
Jag försöker igen;
”Vinden, visst är den fin att lyssna på?”
Hon ser bekymrad ut och skakar på huvudet. Nej, hon förstår inte riktigt vad jag menar.
”VINDEN!” säger jag nu lite högre denna gång och pekar upp i träden.
”Jaja…” säger hon ointresserat och återgår till att värma ansiktet i solen.
Hennes hår är fortfarande rött som Pippis...
Hon är snart 80 men hennes hår är fortfarande rött som Pippis. Emellanåt så låter hon mig klippa det. Då sitter hon och blundar. Blå är fortfarande hennes favoritfärg. Och hon älskar lakrits. Samtidigt ser man i hennes blick att hon långsamt fadar. Den där skärpan och beslutsamheten är inte där längre.
Vi kan sitta tillsammans på varsin stol och ändå kan det kännas som att stolen hon sitter på är tom. Jag ser henne tydligt, men hon är ändå inte där.
Så glimrar det plötsligt till...
Så glimrar det plötsligt till. Skärpan är för en sekund tillbaka och hon har full koll på vad jag pratar om. Hon minns och skrattar. Jag frågar om hon kommer ihåg sången ”I natt jag drömde”.
”Ja.” säger hon. För hon minns nästan alla sånger.
”Ska jag sjunga den?” frågar jag?
”Ja.” säger hon allvarsamt.
Jag börjar sjunga och även om hon inte kan alla orden så kan hon melodin. Vi sjunger fler sånger som Bä bä vita lamm och Fjäril vingad. Alexander filmar och jag ser plötsligt hur han försöker hålla tårarna tillbaka. Tror att det hela får honom att tänka på sin mamma.
Vi äter bullar och dricker saft. Det doftar sommar och badstrand av fikat.
Varje gång någon skojar, är ironisk eller retas så skrattar hon hjärtligt. Hon verkar ha en oproportionerlig konstant skärpa när det kommer till humor. Det hela är ett mysterium.
Här kommer hon att leva sina sista dagar...
Här kommer hon att leva sina sista dagar. Bland vackra vindar i ett tyst litet samhälle.
Om några dagar åker vi och hälsar på Alexanders 90-åriga pappa i New York. Hos honom tenderar vackra vindar överröstas av sirener, buller och höga tut. Men ändå har det blivit hans mest naturliga plats att få åldras på. I sin ljusblå linnekostym rör han sig snabbt upp och ner för West Broadway varje dag, fast beslutsam att hinna med precis allt han har planerat.
Ja…
Every second counts.